Tjo! Så, jag är hemma och är sjuk, så jag skriver, tittar på videos, planerar min fest, provar hemmagjorda ansiktsmasker (NEJ, ni får ingen bild! Jag ser ut som en snigel) och har allmänt tråkigt. Ska vaccinera mig sedan, inget man ser fram emot direkt. Men (jag tror) att det har regnat, och det vore ju bra att hålla vad man lovat för en gångs skull. Och så har jag ingen inspiration till min berättelse...
Så, för övrigt vet jag inte vad jafg ska skriva om. Vad händer i livet? Något kul? Själv är jag ganksa stressad, ska ha gjort klar och spelat in en låt till näst nästa veckan (måndagen) och ska ha gjort värsta detektiv leken för mina kompisar på min fest. Sedan håller min engelska lärare på att slänga massa glosor på oss, och det känns så onödigt och jobbigt att plugga in sådant när man sitter varje dag och skriver på sin 22 sidiga text på engelska. Och så allt pollen... Men, för övrigt, är jag ganska glad också (ganska. Nu ska vi tinte bli överoptimistiska) för att det är kul att skriva låtar och ha fest, och för att jag egentligen inte ger ett dam i vad engelska fröken gör.
Men jag är lite orolig för sommare (som faktiskt, mina damer och herrar inte är så långt bort). Mamma vill nä,ligen att vi ska gå igenom massa gymnasium och linjer som jag skulle vilja tänka mig senare. Och jag förstår tanken, och är glad att hon vill hjälpa till, men hur ska jag kunna säga "Jo, du mamma, jag har kollat lite på dem här gymnasiumen som har utbyte med japan eller korea i ett till två år, och skulle gärna höras lite med dem och så..." Hon kommer få spel. Frmaför allt för att hon börjar nog förstå att det är något sådat jag vill, så hon har börjat betona "och sedan när du mörjar universitetet, så kan vi ju se om dem har något tillfälle där man kan åka i någon vecka eller så" så fort vi pratar framtid. Me no gusta. Och jag vet att det är dyrt, och helt flippat att åka så tidigt ("ha inte så brottom, allt löser sig med tiden"), men det här är den ända drömmen jag någonsin haft. Men största problemet är hur jag ska kunna fortsätta dansa. För jag har dansat i tretton år nu, och det är inget jag tänker bryta. Speciellt inte nu när jag börjat få upp styrka och teknik som aldrig för. Nej, jag får försöka hitta en balansgång mellan dem båda. Och så måsta jag ju lära mig språken....
Okej, förlåt, det här blev ett "jag skriver exakt det jag tänker" inlägg, hoppas jag inte tråkade ut er helt. Allt är lite komlicerat just nu. Men oj, nu rinner ansiktsmasken, så jag måste gå. Men vi hörs! Kram!