Har precis kommit hem från vinterviken där jag fikade och åt världens godaste kanelbulle och lyssnade på min bror och Emma Persson, som spelade Emmas egenskrivna låtar och några covers, med hjälp av gitarr (emma), saxofon (min bror) och sina röster. Det var väldigt mysigt att sitta där, tillsamans med över trettio stycken som jag kände och som hade kommit dit antigen för att lysna eller bara för att fika.Och det kändes så otippat att en regnig dag då man vaknar tröt och lite förvirrad klockan 15.00 av att en telefon ringer, kan ta en till en solig blommdoftande trädgård med små bord och miljoner växter alldeles intill trekanten för att lyssna på trubadurmusik när den är som bäst. Och det är då man börjar tänka på att sommarlovet snart är över, att man snart ska få betyg, att man upplevt så mycket och träffat så många och fått åka någonstans man aldrig trode att man skulle få möjlighet till. Och hur himmlen ser ut och hur människor låter och hur fint det är att bara få tycka om någon, trots att den inte vet om det. Och det är då man blir tacksamm över att man fått en andra chans här i livet, för utan dem vänner och den nya start min nuvarande skola gav mig när jag var alldeles vilsen, hade jag kanske inte levt idag. Och alla dem som tycker jag överdriver nu, kan jag säga, att jag antagligen hade tagit det där steget ut, framför ett tåg, över en kant, om det inte hade varit för dem. Och visst är det så, att det är dem små stunderna som gör livet. Och jag hoppas att den här stunden kan få stana kvar, och att jag kan få minas den, för jag vet hur lätt man glömmer. Och jag sattsar på att komma änu längre, än vad jag har kommit nu. Flyg så högt du kan, till månen och tillbaka.