Ett stopp i vardagen: tankar om slut och en början

Jag har det stora problemet att om något jag kämpat för, haft som mål, eller bara brytt mig om något som slutar, mår jag fruktansvärt dåligt. Och jag vet att många känner en form av obehag, när något roligt slutar. Men för mig (och säkert många andra) sätter det sig på dem få ställen som inte får bli för upprivna. och jag förmodar att jag räknas som ganska dum, som själv utsätter mig för saker som får mig att bli mer aktivt deprimerad, men det är verkligen inte kul att inte kunna titta på en riktigt bra film/höra en låt/titta på en fin bild etc utan att må dåligt. Snacka om omvänd psykologi!
 Och varför jag pratar om det här just nu? Tja, det kanske blev lite för mycket att vara trött, lite irriterad, och samtidigt titta klart på två sorgliga, och super bra draman. Har nämligen tittat klart både på "You¨ve fallen for me" och "Heaven's postman"^, två jätte söta och jätte fina draman, som båda fick mig att gråta. Och inte så där böla, utan tyst inåtvänt hulkande med tårar tyst rinande der för kinderna för att dem helt enkelt inte får plats i ögonen.
Men jag kommer knappast bli smartare och sluta utsätta mig för nya börjor, nya händelser och upplevelser. Oavsätt hur det får mig att må. För jag vet ju, att det inte är förns nu jag faktiskt börjar leva mer som mig själv, och nya saker och börjor, är väll bara en del av livet jag varit avskärmad från förut.
Men nu ska jag börja. Med ett andetag, ett kliv och ett nytt mål. Jag kommer må dåligt på vägen, men vem gör inte det? Jag vill inte längre vara den som ger upp för minsta lilla motstånd, den som gömer sig för sig själv. Jag ska försöka att ta några egna kliv för en gångs skull. Och det må bli några vingliga, klumpiga steg, som kommer få alla att undra vad jag håller på med. Men jag hoppas det går bra. Kram!!