Har varit hemma hela dagen och försökt undvika våra gäster från London (<--okej, normalt beteende, men jag har mina anledningar), som har bot hos oss över helgen och som åkte till flygplatsen runt kl fyra. Jag är folkskygg, så jag låtsdes sova hela morgonen och eftermidagen när dem pakade sina saker. Mellan där var dem borta i kanske en och en halv timme, så då passade jag på att äta lite, men jag blir så stresad av att inte veta när dem skulle komma, så det blev inte så mycket. Och när dem faktiskt hade get sig av, somnade jag av utmatning (försök själva att ligga hemma i sin säng från åtta på morgonen till fyra på dagen spänd som en fjäder) vilket gjorde att mamma hittade mig sovandes, när hon kom hem. Det var inte så populärt (efter gårdagens konflikt är inget speciellt populärt <-- orkar inte ta det nu). Det är också så att jag jobbar i kyrkan ibland (<--är shinto, så för mitt samvetes skull ska jag snart sluta) och vi brukar ha "ängel kväll" varje höst; man får komma och göra änglar av material från kyrkan. Jag älskar att pyssla, och min chef älskar att alla andra börjar pyssla när jag gör det, så min närvaro där är lite obligatorisk, och mamma hade fått för sig att det var idag, och skickade iväg mig, trots att jag knappt kan gå med kommentaren "så då kan du gå till skolan i morgon? Okej?". Nu är det ju som så, att det är nästa måndag det är pyssel. Idag var någon form av grupp som skulle ta hand om den "sydamerikanska temagudskänsten" i helgen, och när jag väl var där, kunde jag ju inte bara gå! Så jag satt där, och alla undrade nog hur jag överhuvudtaget viste, att dem skulle ha möte då. Efter en timme gick någon annan, och jag ursäktade mig, och flyde så snabbt (inte så snabbt... hrm, mina fötter...) jag kunde, rätt så förbanad på mamma. Träffade dock Vera (Esters lilla syster, väldigt trevlig människa) på vägen hem, och hon hjälpte till lite för att lugna ner mig. Men väl hemma igen var jag rätt så nere (har varit super deprimerad dem senaste dagarna, som inte har blivit så mycket bättre av att alla grälar och att jag blir instängd med några jag knappt känner) och deckade i sängen med SHINee och en stor dos självömkan. Pappa ringde, och hoppades att jag skulle bli bättre snart i fötterna, och sedan kom mamma hem. OJ-VILKEN-KA-TA-STROF! Hon var skit förbannad på mig (har fortfarande inte kommit fram till varför) och är det fortfarande! Hon stormade in och började skälla på mig för att jag hade gått iväg, hade ont, inte kunde gå till skolan, inte bestämt med pappa (för det trode hon att vi hade gjort) om jag skulle till skolan eller inte osv. Jag känner mig rätt värdelös (och lite orättvist behandlad) och känner värkligen för att dö just nu.Så, jag tror det är bäst att sluta skriva och stålsäta sig för en helvetisk morgon. (Bli aldrig som jag!!) STOR kram och förlåt för att det här inlägget inte blev så muntert.

Ps. på tal om det, spelade lite gitarr idag; Shinee och Ulrik Munther