Det är nu tio år sedan "nine-eleven" inträffade, och varenda tidning, tv kanal och radio kanal, pratar om det. Dem tar upp vad som hände, vad som händer och vad som kommer att hända. Så, jag tänder ett ljus, för alla dem som dog då, när jag var fyra och fem månader, och för dem som fortfarande dör, varje dag. För det är när man sitter och äter tårta, och någon nästan tapar sin bit på golvet, och någon annan frågar "gick det bra", och personen som blir tillfrågad svarar "Nej, självklart inte. Barn dör i afrika varje dag och jag tappade nästan min tårtbit på golvet." som man får lite perspektiv. Och om man ser allting från ett annat håll, oavsätt vad omvärlden tycker om det och åsikterna man kommer fram till, så förstår man nog mer, än om man bara skulle tänka likadant som alla andra. För om man skulle tänka åtminstone en bra sak om allting som har hänt, vad kommer man fram till då? Och samtidigt, varför inte njuta av tårtbiten som man faktiskt fått istället för att slänga den på golvet i protest för dem som dör (b.la av svält) i Afrika. Och det är när man börjar tänka djupt, som man kommer på, dem kompisar som är ärrade i själen, och som man inte kan hjälpa, dem gamla som sitter hemma utan familj som hälsar på. Dem som blev berövade allt när dem var 18. Har inte dem ont, för att dem inte bor i Afrika? Klart dem har. Och hur kan man säga til någon "nej, din smärta är inte på riktigt, det är bara lyx problem" när dem kanske varit med om något som varit fruktansvärt? Man kan inte väga smärta och lidande. Om någon får en infektion i benet, som sedan leder till att man får amputera bort det, och någon annan skär sig på ett papper i fingret, och aldrig varit med om något smärtsamare, vem har mest ont? Det är relativt, personligt och inviduelt, var smärtan ligger på tabellen. Det finns inget facit för sorg. Och samma för glädje. En knapp kan vara det roligaste i världen. Och det räcker kanske att bara få titta på något, för att man ska bli glad. Och självklart ska man tänka på dem som har det svårt. Men att vara extrem, så extrem att man inte kan njuta och vara glad, har man inte förstått grejen. Var lycklig så mycket du kan, och försök hitta roligare sätt att hjälpa världen på en att vara deprimerad (Gå med i Nerdfigtheria)! Lite överseriöst inlägg idag, men det är sådan jag är. Ska försöka kompensera med ett lite muntrare om Ester's fest sen. Kram!